glimpseofparadice

I had my chance but I didn´t fight enough for it...
We had our time but I didn´t fight enough!
I lett you go to far, I should have said something...
You ran to far so I couldn´t catch you after!
You was lost in my memory but now I remember you...

Varför är de så svårt?
Ser ni oss som leksaker eller vad är det för tankar som simmar runt i era huvuden?
Varför är de alltid oss och aldrig ni?
Ska man verkligen behöva må så pga en person?
Vad är det som gör att ni beter er på detta sätt?
Går ni med grupptrycket, kan ni inte tänka själva?
Någonting måste de då vara. Ni är fan inte skapta för att göra livet till ett helvette för oss iaf!
Och de svåraste jag vet är att se någon man tycker om bli sårad!
Så snälla, tänk er för nästa gång?!!