I my head
Jag kan inte låta bli att fråga mig själv om jag verkligen vill ha det så. Är det bra att vara omtyckt av många människor eller är jag helt enkelt för snäll för mitt eget bästa?! Jag har aldrig riktigt fått denna inblick på mitt eget liv eller på hur jag beter mig mot andra. Jag har väl alltid tänkt att jag inte vill ha några "fiender", utan vill att alla ska tycka om mig. Nu börjar jag fundera om det verkligen är ett smart sätt att tänka på???
Du har ett ansvar i livet, att älska dig själv, så gott du kan. Det är ditt enda ansvar, ditt enda uppdrag, din enda möjlighet.
Ingen annan än du själv är skyldig att göra dig lycklig. Det är svårt.
Men lika lite som du är skyldig dom lycka är du skyldig till deras olycka. Du har bara dig själv och ditt enda uppdrag är att vara Du. Om du inte lyckas förut kan detta vara en strålande årstid att börja på.
Livet är en ensam grej. Allting har ett slut, påsklovet har ett slut, sommaren, en bra film har ett slut och när de är över så är du ensam igen.
Då och då är du ensam. Det enda du kan komma tillbaka till är ensamheten. Och du måste älska den. För om du gör det, så kan allting få vara hur bräckligt som helst.
Att Älska sig själv är ingen satsa-på-dig-själv-grej. De är en Du-duger-som-du-är-grej. De får inte förväxlas med egoism eller djungelns lag.
Alla jag träffar, allt jag ser och allt jag hör, är ju indegrienser i mitt liv. De liv som jag är skyldig att Älska och vårda
